Visst gör det ont ...

 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

 

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.¨

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

 

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.

 

Karin Boye

 

 

Den dikt som för evigt ristat sig in i mitt sinne. Sitter där sedan skoltiden och jag har alltid tyckt att den är lika vacker, skör, vemodig och stark. Allt samtidigt.

 

Jag sitter i hörnet av trädgården, där i de nya stolarna, med huvudet lutat bakåt och tar djupa, lugna andetag efter en något uppochnervänd dag. Där slår det mig varför jag har så konstiga känslor i kroppen - trötthet, oro, frustration, stress, irritation, vemod, lycka, glädje, förväntan och stolthet i en enda stor och salig blandning. Det är våren!

 

Det är våren som får mig att känna alla känslorna extra starkt. All längtan efter ljusets närvaro och när det väl kommer rubbas jag lite i mina sovvanor och blir trött. Och med det kommer min oro och irritation mycket lättare i dager. Allt omkring oss är så oerhört vackert nu, ljusgrönt och blommande. Jag blir stressad av att det går så fort, fastän vi har hela sommaren framför oss! Vemodig när jag inte hinner med att njuta så mycket som jag vill av min bästa tid.

 

För min bästa tid är nu, vårsolen, grönskan, det spirande, en stilla stund på terrassen med en kopp te. Eller de första måltiderna utomhus! Att få njuta till fullo av varenda sekund. Också en känsla som blir extra stark.

 

Och jag absorberar andra människors stress och oro - gör den till min egen. Människor i min närhet som har mycket igång och ska nå flera resultat på kort tid. Och jag blir frustrerad när saker inte har den gång jag tycker de borde ha, när jag är beroende av vad andra bestämmer och vet att det är jag som sedan får extra mycket jobb. Irritation över bagateller, leveransbesked som uteblir på grund av missförstånd och sånt som brasilianskt kött i mataffären.

 

Alla känslor trängs i mitt inre och väller fram i alla möjliga skepnader. Men det är ändå -

 

Min bästa tid nu!

Önskar alla mina vänner en fin fredag<3