Målbilden börjar ta form igen.
Jag anar fragment av den jag vill vara.
Men det har jag alltid gjort.
Grunden finns där sedan länge.
Jag ska bara ta mig dit.
Att leva efter mitt hjärta.
Som att inte oroa mig för mycket för saker och ting.
Det har jag alltid varit en fena på,
att oroa mig alltså.
Men jag bättrar mig hela tiden.
Vad är det värsta som kan hända?
Bättre att fokusera på det som är viktigt
och som finns här och nu.
Och att vara den jag är.
Inte göra om mig för att passa in.
Eller för att göra andra nöjda.
Jag är jag. På gott och på ont.
Acceptera mig för den jag är,
både mina goda sidor och mina brister.
För ingen är perfekt,
men likväl viktiga.
Ta hand om mig
och ge min kropp en chans,
en chans att ge mig ett gott liv.
Så lätt jag kan ge upp och säga "jag kan inte".
Eller det går inte. Jag är inte bra nog.
Eller påhittig nog, eller modig nog.
Eller vältalig nog, smal eller snygg nog.
Eller envis nog.
Det vill jag ändra på.
Jag ska sätta stopp för de tankarna.
Omfamna erfarenheter och sluta se motgångar
som misslyckanden.
Inte ge upp!
Säga "jag är lär mig" istället.
Träna, öva, upprepa ...
till slut går det som jag vill.
Hur lätt är det inte att avfärda drömmar och önskemål
för att jag dömer ut dem direkt som omöjliga.
Jag vill vara nyfiken och orädd.
Även om det är små steg jag tar.
Är och förblir en försiktig person,
men jag vill inte missa tillfällen att pröva mina vingar.
Bara för att jag är för snar att döma.
Stärkande ord, det är aldrig för sent.
Vi kan göra oss själva den tjänsten,
att leva ett liv vi är nöjda och stolta över.
Oavsett var vi är för tillfället.
Vissa saker har kanske passerat,
vi har kanske haft vårt bäst-före-datum för vissa aktiviteter.
Men jag tror att det alltid finns nya saker
som inspirerar och fyller oss med stolthet.
Bara att ta mod till mig och göra något nytt,
som jag aldrig provat tidigare,
kan vara tillräckligt stärkande.
Vägen är inte alltid spikrak.
Ibland går det i kringelikrokar.
Och jag tappar bort mig i det jag en gång strävade efter.
Något annat fångade min uppmärksamhet.
Och då får det vara så.
Antingen är målet mindre viktigt
eller så behöver jag omvärdera läget.
Livet har sina vägar.
Och jag tror vi kan hitta oss själva,
igen och igen.
En dag kommer mitt hela jag fram.
Inte perfekt, men den jag vill vara.
Inte modig, men modigare.
Inte slank, men mer i form.
Inte fotogenique, men nöjd.
Kanske har jag funnit
"vad jag vill bli när jag blir stor".
Eller så är jag kvar i det jag kan
och hämtar massor av energi på fritiden.
Tar för mig maximalt
och fortsätter njuta till fullo av allt
som jag tycker om och uppskattar.
Kanske har vi vänt upp och ner
och in och ut på allting.
Vem vet.
Men en sak är jag helt övertygad om -
med på min resa vill jag ha min familj.
Min energikälla och mitt allt.
Vi tillsammans -
det som betyder mest<3